nä vet ni vad.


Det blev ju verkligen ett alldeles deprimerande inlägg häromdagen. Varje gång jag läste det tänkte jag att det där är ju inte jag. Inte egentligen. Jag är av naturen en tänkare. En sån som analyserar det mesta. Noga och länge. Men jag är faktiskt inte så himla svart i sinnet som det verkade. Så inlägget fick försvinna. Rakt ut i rymden tillsammans med de sista nyårsraketerna. Nu är det dags för härligt år. Ett år med massor av nya upplevelser. Ett positivt år. Så det så.

Bilden är gammal, från några jular sedan, men får symbolisera den galet härliga nyårsafton vi firade. Med glitter och glam sparkade vi 2016 i ändan och tog emot 2017 med öppna armar.

Nu kan det bara bli bättre.

big star.


på mitt jobb hittade jag tre stora härvor med garn från färöarna. ja egentligen hade garnet inhandlats på granit och gästspelat på en av våra fotograferingar. men ursprunget är från färöarna. efter att det legat bortglömt ett år förbarmade jag mig såklart och nu är det halvvägs till att bli en big star. en gigantisk sjal med ursprung från - färöarna såklart. som det kan bli och när man minst anar det.
sjalen hade jag sett förra året i karens blogg men då fanns det inget mönster. sedan har julia billings kreerat ett mönster med inspiration av dåtidens stora färöiska sjalar. det gjordes i rustikt garn, precis som mitt, eftersom de skulle värma gott. mitt garn är riktigt fårigt, både i doft och känsla, massor av lanolin kvar som gör det lite oljigt att ta i. stort gilla på det. det känns väldigt äkta.
sjalen är en rätstickad sjal med intag för axlarna för att falla fint och en ganska smal mönsterrapport med hålvarv som skapar ett nästan grafiskt uttryck. väldigt vacker och jag ser redan framför mig att detta kommer att bli min trädgårdssjal. den jag sveper om axlarna för att gå en runda i trädgården en fuktig, dimmig höstdag. med en tekopp i handen [såklart].
för ovanlighetens skull stickar jag alltså nu på lite större stickor, 5 mm, och innan värmen kom växte arbetet snabbt trots mängden maskor. men just nu inte så mycket. 25 grader och ullgarn gifter sig inte om vi så säger. men det blir nog snart temperatur att fortsätta. eller förhoppningsvis inte egentligen. inte än i alla fall.
happy knitting 

syreners doft.


här njuter jag söndagkväll i fulla drag. dagen har varit fylld av värme och solsken och aningens aningens för mycket blåst. men det fungerade att sitta ute och äta middag vilket alltid gör mig lika glad. en enkel måltid med grillad kryddad korv tillsammans med fetaost och slantad, ugnsbakad sötpotatis. och så ett gott glas rosé till det. kan knappast bli bättre. som vanligt höll jag på att säga var det bara maken och jag. wille valde att äta tillsammans med kompisar.
igår var vi in om grannen och tittade hur deras uterumsbygge går och jag passade då på att norpa en kvist syrener. har inga syrener själv. tänker varje år att jag måste plantera några men än så länge har det inte blivit av. men doften. åh doften den är magisk.
och så räknar vi ner. nio dagar kvar tills vi får krama vår victor. nio dagar. det är typ en evighet. det är typ ingenting.


happy friday!

äntligen fredag. jag ser fram emot en helg när det ska hända massor hemma hos oss. det vankas studenttider och det där som inte blivit gjort tidigare ska nu hinnas med. allt för att yngste sonen ska slippa skämmas för sina gäster [haha som om han ens tänker på vad som är gjort eller inte en dag som den. eller vilken annan dag som helst för den delen.]
i alla fall. maken och jag är det väl som bryr oss mest om vad som är gjort eller inte. men sedan vi fick fixat golvet i vardagsrummet är allt så mycket roligare att ta tag i faktiskt. så det känns ok fastän listan är lång.
köpte en ny kamera i veckan som gick och varje ledig stund har gått åt att testa. är mycket nöjd. har saknat min lilla smidiga systemkamera som äldste sonen glömde kvar på en bänk i thailand förra året. nu blev det en likadan fast något uppgraderad. är aningens trött på telefonbilder så det här känns som en bra investering.
i övrigt då? jo jag vågar vägrar ikeas tillfälliga kollektion 'viktig' som släpps idag. är såå innerligt trött på den konsumtionshets som skapas med tillfälliga kollektioner som enbart stressar mig [och andra också förmodar jag] till onödiga köp. så trots att formgivaren denna gång heter ingegerd råman och är en av mina absoluta favoriter tänker jag inte dras med köpe-karusellen. och vet ni? det känns väldigt bra.
önskar er en härlig fredag. här blir det grill och ett glas rosé på terrassen ikväll. förhoppningsvis håller vädret.

här igen.


det blir inget sånt där 'ursäkta-att-det-var-länge-sedan-och-lova-bot-och-bättring'-inlägg. nope. det har dröjt. livet har kommit emellan och allt sånt. men nu är jag faktiskt väldigt sugen på att börja blogga igen. så är det.
livet just nu ser ut som så att en son förbereder sig för studenten i juni. den andre sonen är på andra sidan världen, på new zeeland. maken och jag anpassar oss allt mer till ett annat liv. ett mer eget liv. utan att behöva tänka på att skjutsa och fixa mat och tvätta. sedan får vi göra allt det där ändå men det är liksom mer till bara oss. den hemmavarande sonen lever ett parallellt liv med vårt. vi har inte samma tider riktigt. när vi lägger oss går han ut. när vi stiger upp har han många timmar kvar att sova. lite så. vi försöker äta middag tillsammans varje dag dock. där är vi noga. eller ja. så noga det går att vara med ett vuxet barn i huset.
men jag längtar mig såklart tokig efter världsresenären. han väntas hem om någon månad, lagom till den där studenten. då ska vi kramas. så mycket det går.
och hej förresten. hoppas ni är någon kvar därute?

höst.

 
 
 
hösten går mot vinter och idag firar vi sonens 20-årsdag. 20 år. hur är det möjligt? jag som inte är en dag äldre än 25. eller?
 

skulle ju inte.


direkt när jag hörde talas om det här projektet bestämde jag mig. jag skulle inte läsa. för att jag gillade stig larssons böcker så himla mycket. för att jag kände för hans sambo som blev kvar. lämnad. ja anledningarna var några stycken. och inte vet jag varför jag engagerade mig så för just detta. det är ju bara en bok liksom. men så skulle sonen och jag som samåker till jobbet välja en ny bok att lyssna på. och han som skrev sitt slutarbete på gymnasiet om larssons böcker var nyfiken. såklart. så jag fick ge mig.
och om det beror på boken i sig eller stefan sauks fantastiska uppläsning. ja, det vet jag inte riktigt. men bra är det. i alla fall de första 11 timmarna. för längre har vi inte hunnit.