en vecka efter.





kvar finns bilderna och minnena. minnen av en fantastisk kväll. en kväll när vår äldste son firades av alla sina nära och kära. dagen och kvällen han lämnade skolan bakom sig ~ för en tid i alla fall ~ och gick ut i vuxenvärlden. en dag när alla känslorna låg utanpå. skratt och tårar som blandades. skratt som i att vi är så fantastiskt stolta över honom och så glada och tacksamma att vi är så här långt. just nu. tårar som i att nu är vi här. just nu. han är stor. vuxen. tårar och skratt över den där frigörelsen som är precis som det ska vara men icke desto mindre känslosam.


och tänk vad det har gått fort. det känns nästan som alldeles nyss som han var liten och sa toapletten istället för toaletten och nu har han gått ut gymnasiet. tiden blir så påtaglig en dag som denna, tiden som har gått.


själva dagen gick i ett hektiskt tempo för oss alla. när vi stod på skolgården hade jag svårt att greppa att det var mitt barn som skulle springa ut men när han väl kom där, brett leende, då kändes det bara så självklart och härligt och ljuvligt på en och samma gång. min son, min fina fina victor som hade tårar i ögonen för att han var så rörd att så många hade kommit till skolan för att möta honom.


och så kom han hem och ännu fler hade samlats för att fira. vi flyttade ut festen på gatan för att möta upp och heja på. och det skrattades, tjoades och hurrades när han kom åkande. han som trodde han skulle få åka buss hem efter flakåkningen fick åka thunderbird hela vägen inklusive ärevarv runt torget i vår lilla stad.


han som är värd alla amerikanare i hela världen. och allt annat. minst. han som om några månader ska ge sig ut i världen. upptäcka vad den har att erbjuda. min lille påg. nu börjar ett nytt kapitel i allas våra liv.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar